Rabulist - info (at) rabulist.se

Annika Östberg

Annika Östberg Deasy dömdes 1981 till “25 år till livstid” för mord på två personer: knarklangaren Joe Torre och polismannen Richard Helbush.

Alla är överens om att Annika Östberg inte själv mördade Torre och Helbush, det gjorde hennes dåvarande pojkvän Bob Cox (Robert Collins) som hängde sig i sin cell några veckor efter gripandet. Annika Östberg hotades av dödsstraff, och träffade en uppgörelse med åklagaren. Enligt denna “plea bargain” erkände hon sig skyldig till mord “first degree murder”, mot att hon slapp gaskammaren. Den kaliforniska kriminalvårdsnämnden Board of prison terms, BPT, kommer sent på tisdagskvällen svensk tid att lyssna på argumenten från Annika Östberg och hennes advokat och ta ställning till om hennes straff ska tidsbestämmas.

Visst känns det knepigt att någon skall kunna dömas till ett brott utan att själv ha begått det och speciellt när det gäller ett så grovt brott som mord. Nu är lagstiftningen som den är och för att påverka den måste man arbeta politiskt och utifrån att de som själv lever under de lagarna också själv vill ha en förändring till stånd.

Jag tycker i alla fall att det är helt fel och att Annika dömts till ett så långt fängelsestraff och att hon bör friges omedelbart och att det näst bästa är att hennes fängelsestraff tidsbegränsas och att hon överförs till svenskt fängelse.

Det amerikanska rättssystemet är fullt av felaktigheter när det gäller till exempel dödsstraff och konsekvenser av brott som begåtts fastställs ofta utifrån vilken inkomst du har och vilka kontakter du har.

Ruttet helt enkelt!

Frige Annika!

Jag reste till Island under andra halvan av förra veckan tillsammans med mina arbetskamrater för att genomföra ett styrelsemöte. Efter en flygtur på cirka tre timmar var vi ändå framme bara en timme senare tack vare tidsförskjutningen. Avseende arbetet så gick allt bra med styrelsemötet och kloka beslut fattades. Och dagen efter åkte ungefär halva gänget hem. Den andra halvan, inklusive mig, valde att stanna kvar en extra dag och åka till Egilstadir för att kolla på den enorma kraftstation de håller på att bygga uppe vid Karahnjukar.

Det är verkligen ett enormt bygge och man blir imponerad av att de lyckas med att bygga så enorma konstruktioner och tänka ut lösningar för alla de klurigheter de måste stöta på under vägen. Men samtidigt blir man också konfunderad för det mesta av kraften kommer att gå till ett enormt aluminiumverk som skall producera aluminium till hela världen och kan det verkligen vara vettigt ur miljösynpunkt att skeppa materialet över hela världen?

På ett bräde höjer man i alla fall Islands energiproduktion med ca. 70 och de försöker ta så stor hänsyn till miljön som möjligt och som det såg ut på ritningarna så kommer de att gömma det mesta utom synhåll och dölja det i berget vilket känns vettigt.

Jag är i alla fall glad att jag tog mig tid att stanna kvar den extra dagen för att kika på kraftverket och njuta av de andra fantastiska naturscenerierna som Island har att erbjuda. Och utan vidare kan jag rekommendera ett besök på ön. Verkligen underbart om än ett par grader svalare än i Stockholm.

En vettig researrangör som vi använde hittar du här!

Sedan ett par månader tillbaka har en medelålders herre av tillsynes utländskt ursprung fattat posto ner på gatan utanför min arbetsplats med ett plakat på en pinne där det står ”Sushi & Wok, Take away or stay”. Han står där måndag till fredag från 11-tiden fram till ungefär klockan 18. I mitt huvud rör sig frågan: Vad tänker han på när han står där dagarna i ända?

Det skulle också vara intressant att veta vad han får betalt för att han står där men helt säkert är det ingen avtalsenlig lön och kanske vågar han inte klaga av rädsla för att förlora jobbet och är han i landet som flykting och väntar på besked om han har fått asyl så faller det sig otänkbart att han överhuvudtaget skulle våga tala med någon myndighet. Likaså om han är en illegal invandrare.

Men lika fullt är han en människa som äter, sover och förhoppningsvis har ett par timmars fritid. Men vad gjorde han på julafton när vi andra satt och tittade på Kalle Anka och åt av den goda julmaten?, Var det någon som gratulerade honom när han fyllde år? När fick han en kram senast? Vad drömde han om att bli när han var liten? Men framför allt undrar jag vad han har för drömmar om framtiden?

Jompa och Kicki gifte sig den 21/5 2005.

I lördags var jag och min sambo Eva på bröllop och det var en riktigt trevlig tillställning som började klockan 14.30 med samling i Enskede kyrka. Vigseln var föredömligt kort med två psalmer, en solosång och den formella biten med att säga ja till varandra, förklaras man och hustru och välsignas samt lite funderingar kring vad ett äktenskap betyder som prästen delade med sig av.
Efteråt var det samling på gårdsplanen där vi slängde lite risgryn på de nygifta och utbringade ett fyrfaldigt Hurra!

Efter det åkte vi till Enskede värdshus där vi åt en god middag som började med en toast på rensteksröra som följdes av oxfilé med potatisgratäng och vitlökssmör och som avslutning fick vi en bit bröllopstårta. Allt mycket välsmakande och gott.
Under middagen, hurrade vi, sjöng, kysste brud och brudgum, klingade i glasen för att få brudparet att kyssa varandra och tjoade och tjimade till dess att middagen var slut. Efter det baxades borden undan och det blev dans till långt in på natten.

Kort sagt en helt perfekt tillställning!

Nu kliar det i fingrarna att skriva något om kyrkan, homosexuella och vigslar men jag avstår. Detta var Jompas och Kickis dag och skall så förbli.
Om det får jag skriva under en annan rubrik.

Gerhard Schröder, Tysk Förbundskansler.
Efter det att de tyska Socialdemokraterna förlorat rejält i gårdagens delstatsval i Tyskland har nu Gerhard Schröder utlyst nyval. De tyska sossarna har inte lyckats reformera arbetsmarknaden och det tyska näringslivet har inte hängt med i utvecklingen vilket lett till att det nu, efter 15 års lappande och lagande, har uppstått en alldeles för hög arbetslöshet och Gerhard Schröder har tvingats till att pressa igenom obehagliga förändringar i socialförsäkringssystemen. Dessutom plågas Tyskland fortfarande av vad det kostade att få ihop de östra och västra delarna av landet i föreningen på 90-talet. Östra Tyskland dras med en än högre arbetslöshet och det utanförskap och missnöje som växer där kan bidra till en grogrund för högerextrema krafter om de inte får snurr på hjulen snart.

De impopulära besluten har kostat på och i gårdagens delstatsval förlorade han som sagt och har utlyst nyval ett år tidigare en det ordinarie.

Är då huvudmotståndarna, CDU, de självklara vinnarna i ett nyval?
Nej, inte nödvändigtvis eftersom de har en nyvald ledare som heter Angela Merkel som inte har tillnärmelsevis den erfarenhet som Gerhard har och som är helt oprövad i dessa sammanhangen.
Angela Merkel, CDU
Så det återstår att se om gårdagens delstatsval i Nordrhein-Westfalen var en knäpp på näsan eller om det blir systemskifte.

Göran Persson kommer säkert att bistå med lite dragkraft och kanske kan han gjuta lite mod i de tyska partikamraterna ge goda exempel från Sverige. För även om arbetslösheten är hög även i Sverige så tillhör vi de bästa i klassen i jämförelser i EU. Arbete åt alla är fortfarande ledstjärna som leder oss svenska Socialdemokrater. Inte många, Inte en majoritet, Alla skall ha arbete och alla får plats i vårt samhälle.

Se dig om nästa gång du åker kollektivt.
Vad bär varje människa med sig i just den stunden?

I morse föll jag in i den tanken när jag åkte tunnelbanan, röd linje mellan Danderyds sjukhus och T-centralen, på väg till min arbetsplats.
En medelålders kvinna satt och bet sig i läppen, Kanske satt hon och våndades över eftermiddagens tandläkarbesök. Den till synes tillfälligt uppklädda killen med nyuppackad skjorta med vecken kvar efter att den nyligen packats upp och nålarna tagits ur som verkade stå försiktigt för att inte få veck på kostymen. Kanske på väg till en anställningsintervju eller första dagen på det nya jobbet. Den unga tjejen med hästsvans satt och läste Amelia och var kanske i tanken redan på lördagens fest hos bästa väninnan.

Varje människa är en skatt.
Vi behöver varandra.

Jan Edling
Visst är det viktigt med statistik för att påvisa eller avvisa det som är sant eller falskt. Men ibland känns det som om statistiken är det som blir huvudsaken istället för att slå den ena eller den andra i huvudet.

Jan Edling, erfaren utredare på LO som nyligen sagt upp sig, kom med en rapport som visade att ca. 60 % av de som var i arbetsför ålder arbetade medan en annan siffra från myndigheterna visade på 77%. Skillnaden skulle enligt uppgifter bestå i sjuka och förtidspensionerade.

Nu har denna skillnad blivit ett politiskt slagträ sedan Edling i protest mot LO-ledningen slutsatser av rapporten sagt upp sig. Och under ett par dagar kommer rallarsvingarna att komma från alla möjliga håll och kanter. Och de enda som blir golvade, och i vissa fall uträknade är dom som det egentligen handlar om. De arbetslösa, sjukskrivna och förtidspensionerade som glöms bort.

Det finns mycket att göra för att hjälpa människor som jag är övertygad inte behöver kosta så mycket. Låt de långtidsarbetslösa ha en gemensam kontaktperson och handläggare för kontakterna med Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. På så sätt borde man bättre kunna koordinera och individanpassa lämpliga åtgärder. Gör det möjligt för de som är förtidspensionerade att på prov avstå från ersättningen för att studera eller prova på andra yrken. Satsa mer på arbetsmarknadsutbildningarna och anpassa dessa till individen i större utsträckning.

Skall vi ändå ge oss på att diskutera orsak och konsekvens så är det min bestämda övertygelse att många av de som är långtidssjukskrivna, förtidspensionerade och arbetslösa idag hör till den gruppen som slet ont under början av 90-talet då borgarna regerade. Med en medvetet cementerad hög arbetslöshet, sänkta ersättningsnivåer kände många sig tvingade att gå till jobbet fastän de var sjuka, möjligheterna till att byta arbete var små, den försämrade arbetsrätten fick många att avstå från att påtala fel och brister i såväl den fysiska och psykiska arbetsmiljön som brister i arbetsplatsens organisationen.

Ingen är sjukskriven, förtidspensionerad eller arbetslös för skojs skull.
Det finns alla möjligheter att få många i arbete igen men då krävs det nya grepp och nytänkande och inte slagsmål i sandlådan om vilken statistik som gäller.

Ett arbete betyder mycket för identiteten, försörjningen och tryggheten och alla människor behövs för att bygga upp ett välfärdssamhälle. Och jag sa bygga upp!

Hot, misstänkliggörande och kadaverdisciplin river ner.
Solidaritet, gemenskap och omtanke bygger upp. Där i består skillnaden mellan en borgerlig och socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik och just nu finns det mycket som behöver göras.

På väg till min arbetsplats passerar jag varje dag Pressbyrån i tunnelbanan vid Hötorgets uppgång mot Olof Palmes gata. Då brukar jag passa på att kika på Aftonbladets och Expressens löpsedlar för att se om det hänt något väsentligt.

Kanske är det lite väl hårdraget för naturligtvis har det hänt massor av saker världen över som påverkat människors liv i både stort och smått men det är intressant att tolka världen utifrån löpsedlarna.

Aftonbladet frontade med att Nancy hade tagit en kärleksbild på Svennis och Expressen frontade med att Martin Stenmarck blev mobbad under repetetionerna inför melodifestivalen på lördag. Och har man inte något mer väsentligt att fronta med och tidningen anser att detta var dagens stora händelse så borde man kanske låta bli att ge ut tidningen den dagen.

För all del finns det väsentliga saker att berätta i en tidning men det brukar rymmas på de tre första sidorna, ledaren och kultursidorna, och om resten av tidningen var lika initierad så skulle jag antagligen också överväga att köpa den. För visst är det väl så att om man tar bort sporten, nöjet, reklamen och bantningstipsen så blev det väl inte så mycket över och tidnningen skulle bli ganska tunn.

Det hela handlar naturligtvis om att tjäna pengar och att de skriver om det de tror säljer. Men min uppfattning är att om man satsade lite mer på kvalitén och mindre på sport, nöje och bantning så skulle man nå nya grupper som kanske till och med är beredda att betala mer för en bra tidning.

Sammanfattningsvis: Cash is king, Content is King Kong!

Som inflyttad till Norrtälje från Malmö kan jag inte låta bli utan att nästan på dagligen kika in på Sydsvenskans hemsida för att hålla koll på vad som hänt där nere.

Idag såg jag att LO-facken i Malmö, Svedala väljer bort Folkets Park för sin familjedag för att operatören, Axels nöjesfält, inte har något kollektivavtal. Visst är det urdåligt att man inte kunnat teckna ett kollektivavtal med någon som är med och driver en del av Folkets Park. Denna kulturbärare som skapats av arbetarrörelsen för att arbetarna skulle kunna njuta av kultur och trevlig samvaro i en trivsam miljö.

Det är i alla fall rätt att nobba Folkets Park om operatören inte vill teckna kollektivavtal. Och jag vill uppmana alla att hålla ögonen öppna och bojkotta företag som inte vill teckna kollektivavtal.

Men hur skall man kunna veta vilka företag som har kollektivavtal och vilka som inte har det. Du gör helt enkelt så att du ringer fackförbundet för den aktuella branschen. Skall du till exempel ut och äta så kan du med fördel ringa Hotell och Restauranganställdas förbund för att få reda på om de har avtal.
Numren till deras avdelningar hittar du på hemsidan www.hrf.net

Katerina Janouch, kanske fortfarande mer känd som krönikör på Expressen, har skrivit en roman som heter Anhörig och som handlar om hur det är att vara anhörig och medberoende till en missbrukare.

I slutordet bekräftar Katerina att hon användt en del av sina privata erfarenheter när hon skrivit boken vilket märks för jag upplevde att den verkligen gick under skinnet när jag läste den. Hon beskriver hela processen från det romanfigurerna träffades till dess att missbrukaren börjar komma till sjukdomsinsikt.

Ganska ofta ställer jag mig samma fråga som huvudfiguren, Marisa, att varför lämnar hon honom inte trots att han verkar oförbätterlig. Och efter att ha läst boken känns det som om jag själv har funnit ett viktigt guldkorn till svar i boken. Missbrukaren är inte sitt missbruk. Han eller hon är en människa som är värd att älska. Lika mycket värd att älska som alla andra.

Kanske underskattar hon hur barn påverkas av att leva i missbrukarhem och det är bara så att de är lika mycket medberoende som alla andra. Och i slutet av boken finns ett antal länkar och där fattas länken till den organisation som arbetar med medberoende barn, ACOA

Boken är helt klart värd att läsas!