Rabulist - info (at) rabulist.se

Sverige har inte så långt till närmsta diktatur. Bara någon flygtimme bort bakom Litauen ligger Vitryssland som är Europas sista diktatur. Envåldshärskaren och despoten Alexander Lukashenko håller landet i ett stålgrepp med skräcken som verktyg och gör allt för att hålla sig kvar.

Samtidigt kämpar oppositionen för att på alla sätt försöka slå in kilar som till sist kan stjälpa honom av makten. Bland annat genomförs en kampanj för att visa de vitryssar som tvivlar på att det går att göra något att de är inte ensamma om att ha tröttnat på diktaturen. På organisationen Charter 97s hemsida beskrivs kampanjen som äger rum varje månad den sextonde då alla vitryssar som vill visa sitt missnöje släcker alla ljus i hemmet klockan tjugo och istället tänder ett stearinljus i fönstret under en kvart.

Numret sexton med en ring runt börjar nu synas på allt fler ställen i landet i form av flygblad, grafitti och på alla möjliga sätt. Kanske kan Vitryssland bli fritt en dag och det är ett bra första steg att väcka samhörighet med denna kampanjen så att fler kan känna sig delaktiga bakom kraven på frihet, demokrati och rättvisa..

I Sverige driver bland annat Socialdemokraterna projekt för att Vitryssland skall bli fritt. Du kan läsa om det på hemsidan www.stopluka.nu

Den numera rikskända pastorn Åke Green skall med sin predikan där han hetsar mot homosexuella upp i Högsta domstolen den 9 november.

Det taggas för fullt på kristna hemsidor som till exempel RKTL för en manifestation samma dag där bland annat pastorn själv kommer att medverka. Det som skall bli intressant att se är ifall förespråkarna för yttrandefrihet men mot hets mot folkgrupp kan organisera sig och hålla en kraftfull demonstration.

Skillnaden mot förra instansen är att Åke Green numera också säger sig ha meddelarfrihet eftersom han vidarebefodrat sin predikan till media.

Men kärnfrågan förblir om man får lov att säga vad som helst i yttrandefrihetens och religionsfriheten namn.
Jag ser fram emot att Åke Green blir fälld.
Det gör mig ledsen att konstatera att samhället fortsätter att bli allt mer polariserat.

Då skulle kanske dagstidningarna inte haft så mycket att skriva om och fylla sina sidor med.

I dagens Sydsvenskan på nätet står det att läsa en rubrik att om ifall sträckan Centralstationen till Möllevången hade haft kameraövervakning så skulle man kanske kunnat ha löst 32 rån och 1 mord.

Tänk om de dumma inte varit så självsäkra och om de kloka inte varit så tveksamma.

Trevlig helg och glöm inte att ställa om klocka på natten mellan lördag och söndag.

Fackförbundet SEKO driver kampanjen “Vi vägrar hålla tyst” som kom igång efter det att Connex sparkat den lokala klubbordföranden Per Johansson för att han vägrat hålla tyst om säkerhetsproblemen i tunnelbanan.

Det är bara att konstatera att en tyst arbetsplats är en farlig arbetsplats. Där det inte finns utrymme för att påtala fel, brister och sådant som kan bli bättre för att dra in kortsiktiga ekonomiska vinster istället för att hålla säkerheten främst tyder på en okunnig och svag ledning. Byt ut Connex ledning till någon om vet att lyssna på personalen och ta tillvara den kunskap och de idéer hos dem som kan verksamheten bäst. Arbetarna på golvet.

Våga vägra vara tysta!

För ett par dagar sedan var jag och slängde skräp på sopstationen här i Norrtälje och jag blev vittne till något fasansfullt. Där stod en vuxen man och slängde hela och rena böcker i pappersåtervinningen. Det borde vara straffbart, minst böter, på att göra det. Tyvärr satt jag i bilen på väg därifrån när det hände och hade inte möjlighet att stanna men jag tutade och hytte med näven.

För övrigt såg jag att Malte Persson, som skriver på den utmärkta bloggen “Errata“, på TV igår när han medverkade i litteraturprogrammet Babel. Jag är evigt tacksam att han inte gjorde samma gåa som Björn Ranelid gjorde härförleden i samma program med blottad, brunkrämad bringa och en blick och hållning värd en pajas.

Om integritet hade ett namn skulle det mycket väl kunna stavas Rosa Parks.

Den 1 december 1955 bestämde hon sig för att det fick vara nog med rasåtskillnadspolitiken i USA och vägrade resa sig från sin sittplats på bussen för att ge plats åt en vit man. Men redan 1943 hade hon börjat vara aktiv och deltog i medborgarrättsrörelsen NAACPs ungdomsverksamhet.

Bussföraren tillkallade polisen vilken arresterade Rosa Parks och förde henne till stationen där hon fick lämna fingeravtryck och fick böter. Hon blev avskedad av sin arbetsgivare och det blev flera av hennes anhöriga också och efter att ha utsatts för fortsatta trakasserier av arga vita män så flyttade hon och hennes familj till Detroit, Michigan där hon till sist efter vissa svårigheter fick arbete.

Efter det var Rosa Parks fortsatt aktiv i medborgarrättsfrågor under hela sin livstid och fick många utmärkelser för sitt civilkurage.

Hon dog igår den 24 oktober 2005 och blev 92 år.

Jag gör en extra insättning till Amnesty International idag med 10kr per år sen 1955. Gör det du med.

Cordelia Edvardson

Så heter den dokumentär som Stefan Jarl har gjort om kolumnisten Cordelia Edvardson som nu också finns på DVD och som jag köpt via Ordfront. Den var faktiskt riktigt bra och samtalen, inspelade både i Sverige och Israel, var blandade med bilder från Cordelias arbete på fältet, bilder från koncentrationsläger och intervjuer med Palestinier som bor längs muren som Israel rest.

Nu läser jag hennes kolumner med helt andra ögon och förundras över den energi denna 76-åriga kvinna har. Men har man upplevt förintelsen så känner man nog också att aldrig mer skall någon behöva uppleva detsamma igen.

Stå på dig, Cordelia!

Bild från krigsslutet i Berlin 1945.

Det är en lycka när krig tar slut för att ersättas av fred.

Samtidigt går hela det tidigare krigsdrabbade samhället in i en ny fas. Materiellt finns det mycket att bygga upp och själsligt finns det sår och smärta som behöver läka och lindras. De flesta får leva med kriget i dagligt minne resten av livet.

Omvärlden har ett stort ansvar i att hjälpa till och bidra efter bästa förmåga och det arbetet måste vara uthålligt. Annars finns det en risk för att kriget kan blossa upp igen.

Kommer man inte tillrätta med infrastrukturen som till exempel el, vatten och vägar, lyckas skapa en fungerande myndighetsstruktur, skapa arbete, ta hand om människorna som kommit till skada fysiskt och själsligt, och skapa framtidstro så står de snart och ropar där igen de populistiska politikerna och smutsbruna krigshetsarna.

Det är i år 10 år sedan det blev fred i Sarajevo men fortfarande återstår mycket att göra.

Låt oss vara uthålliga!

Så har jag varit ute och rest nästan hela denna veckan också och denna gång till Bryssel.

Jag reste dit vid lunchtid i tisdags och kom hem på fredagen, ja nästan lördagen.
Allt förlöpte väl under veckan med de möten jag hade inbokade och jag mötte intressanta människor i samma bransch som jag skall fortsätta hålla kontakt med i framtiden i olika frågor.

Men så var det dags att åka hem och då smög det sig och en mysig hemmakväll med Eva blev en alldeles för lång kväll på Bryssels flygplats. Jag kom iväg ut till flygplatsen i tid, fick checkat in och lämnade in resväskan och shoppade lite choklad och öl i lugn och ro. Och stod vid gaten i god tid och såg planet vi skulle åka hem med taxa in och släppa av passagerarna.

Så långt allt väl men nu blev det grus i maskineriet. Det dröjde inna vi fick gå på och nere runt planets noshjul samlades allt fler reparatörer och flygplatsfolk i kulörta västar. Visst misstänkte vi att något var fel men var optimistiska till att allt snart skulle vara löst.

Vi fick veta att det var tekniskt fel men det skulle vara löst om 15 minuter. Det blev en hel del nya 15 minutrar och sladdar och utrustning hängde runt noshjulet. Sakta såg jag den mysiga fredagskvällen där hemma försvinna i intet för att förvandlas till att istället få se ivriga medelålders slips och kostymklädda män hänga runt gaten ivrigt viftande med sin guldkort.

De fick inte veta något de heller men ca. 3,5 timme senare fick vi gå ombord och det var gratis mat och dryck åt alla på planet och eftersom det var fredagskväll blev det en hel del champagne, Gin&Tonic och öl som slank ner.

Och visst har en sådan här försening något gott med sig. Det uppstår ändå någon form av gemenskap mellan alla som väntar utan att få veta. Jag hamnade i samtal med en engelsman som skulle till Borlänge, Passade väskan åt en herre som behövde pinka, Talade en kort stund med en svensk kvinna som längtade efter sin hund och som med hjälp av hundvakten fick tala med hunden med mobilen. Hundvakten tog också bilder på hunden med sin mobil som hon skickade med MMS till kvinnan i Bryssel vilka hon visade för mig med stolthet och nästan en tår i ögonvrån.

Visst är det speciellt med sådana tillfälliga gemenskaper som bildas och även om de är som tunna trådar vilka brister när situationen upplöses så bidrar de ändå till min tro på att människan i botten är god. Men jag är också medveten om hur lätt trådarna kan brista även de som synes starka.

Var rädd om dina medmänniskor!

Har du någon gång blivit utsatt för en oförätt eller upplevt dig illa behandlad så till den milda grad att du övervägt att på något sätt hämnas?

Om du svarar ja på den frågan så har jag ett tips som kommer att ge dig ett leende på läpparna och mottagaren av vedergällningen huvudbry.

På denna hemsidan kan du kostnadsfritt beställa en dvd-film samt beställa gratis informationsmaterial från en kristen organisation som är angelägna om att få dela med sig av sina idéer.

Så det är bara att fylla i namnet på din antagonist och hans eller hennes adress så får denna ett paket med posten och du kan nog vara säker på att det följs upp med både hembesök, telefonsamtal och ännu mera informationsmaterial.